Ett krig härjar i Europa. Han kan springa snabbare än de flesta, men där finns ingenstans att fly. Istället vänder sig den unga mannen inåt och söker skydd i tron på något bortom det sinnliga. Så många timmar spenderar han i sina inre kammare och vrår, att han till slut helt mister förmågan att se. I ett evigt mörker fingrar han på klockan för att känna tidens gång, för att känna timmarna hon skyddar. Men sprickor i tiden krossar armbandsurets glas och de enda som kan tala om för honom hur många sekunder, dagar och år som passerat är träden.
“Dina ögon är som planeter” tänker hon och leker i smyg med smyckena i skrinet. Det är ändå ingen som ser. Det finns ett som hon ger en särskilt magisk betydelse. Les heures qu’elle protège står det på amuletten som tillhörde hennes morfar, frimuraren. Många år senare ska hon knyta nio magiska knutar, nio timmar av beskydd. Från generation till generation vävs sköra band samman till ett draperi av hemligheter.
”Jag visste inte att det var så tungt.” När hon först hittade trädstubben var den orubblig. Men i drömmen hade hon sett stubben i en annan, lättare skepnad. När vi senare rör händerna över det avhuggna trädet bildas olika trumljud, färger och skuggspel över de djupa ringar som tiden ristat.
På scenen i Maria Luostarinens utställning på Lokalrätten får vi möta några av de 14 karaktärer som vandrar längs med Via Dolorosa – smärtans väg. Han som storrökte John Silver så det blev brännmärken i parkettgolvet, det gamla trädet och kvinnan som varsamt bär timmarna i sin famn. Den märkligaste av dem alla är kanske den mystiska gestalt som med sin långa kropp och vita hatt dyker upp i medvetandetillstånd mellan dröm och verklighet.
Ord av Vilma Luostarinen
Texten är inspirerad av ett nattligt samtal mellan Maria Luostarinen och Vilma Luostarinen
Utställningen Les heures qu’elle protège visades på Lokalrätten/Turteatern 7 mars-3 april 2015